Vägarna slingrar sig genom branta gröna stup och glömda sovande dalar. Kanske är det undermedvetet vi valt den klassiska vägen till Alpernas hjärta. Väl över gränsen möter den mytomspunna och lyxomtalade skidorten Lech oss fortfarande i värdighet, där kyrkans spira skär sig fram, upp mot bergens fasta silutter.
Stil är att ta vara på sin kultur och utvecklas med samtiden, att öppna sitt sinne, inspireras och berömma det man gillar och ser. Kräsenhet som inte behöver vara snobbism. Design och elegans är så mycket mer än det superkomprimerade flashiga livet.
Det är därför jag nu står här. För att hitta detta, lyxiga smultronställen. Förväntansfull men kritiskt laddad. Oimponerad av märkesstråket, sökandes en annan kvalitet, lyhört för den magiska kombinationen.
Kan man bromsa lyxens alpby mot för mycket internationalisering? Vet man värdet av att ta vara på sin kultur och utvecklas med samtiden här?
I ett paparazzikänt bergsnäste är det bygdens stolthet som håller fortet. Gästfriheten och engagemanget för gästernas återkommande och förtroende. Lech har sin integritet kvar med Superiorklassade Hotel Aurelio i spetsen. Aldrig har jag haft så svårt att finna något fel, utan att yttra ord med personalen känner jag det direkt. Det vilar en outtalad elegans och närhet till naturen i alla detaljer här.
Förvånad, nyfiken och positivt lättad. Tänk att någon äntligen förstått konceptet! Ingen posh-överklädd elit samlas här. Ingen påtvingas något. Träpaneler i mosaikliknande mönster mot stora klara Alpvyer. Klassikt material mot Tim Halls specialbeställda fotokonst av Lech. Här hade man kunnat smälla upp vilken dyr modern konst som helst, men väljer att framhäva just sitt levebröd, Alperna. Inget man behöver göra på ett femstjärnigthotell. Stilrent, Elegant, Fräckt!
Bibliotekskänslor med jordfärger och åldrat trä, svensk allmogekonst i den privata matsalen. Riktigt väldesignat. Gardiner med mönster av snö och förfärligt god mat! Jag tror direktorn memoriserat smaken på mina favoritpraliner. Inget glöms bort. Små detaljer, stor skillnad! Det som fascinerar mig mest är den klassiska fasaden och det privata chalet. Sviten med himmelsängen som är perfekt!
I det ultimata läget med egen nedfart till ditt skiroom, ligger Hotell Aurelio diskret med sin Chalet-karaktär, just för att bygget styrts åt det hållet. Ett sexstjärnigt boutiquehotell som är förvånansvärt lagom och anonymt.
Ingen storskalighet prioriteras, inget behov finns att skryta ut sin närvaro. Brännmärkning av ny arkitektur i en klassisk miljö uteblir, nutida respekt. Insprängda SPA-delar och pooler talas det inte högt om, de bara finns. Marknadsföring genom ”word of mouth”.
Därför kommer endast gäster som verkligen vet vad de behöver och vad de önskar vila ögat på, just hit. Människor som redan sett det mesta av världen vistas här med ett lugn i ömsesidig respekt gentemot varandra. Alla som är någon, men inte på semestern. Här väljer du din ultimata semesterpuls, med ständig backup av en personlig ”stab”. Stimulans genom kilometerlång skidåkning varvas med intresset för andras kulturer. Här chansar man inte. Njutningen i pisterna är precis som på Aurelio, omedelbar.
”Die Weisse Ring” erbjuder kilometer av välpreparerade sammanbyggda pister i olika svårighetsgrader. Genom kritvita stråk av möjligheter når du även Zug, Zurs med frihetsrus i de läckra pisterna! Olympisk klass som håller än.
Men tro inte att du är ensam! Samtidskonsten iakttar dig. När carvingskidorna bär iväg, frasande, skärandes genom den nyfallna snön, står han där igen, den blottade mannen! Horizon Field är den största landskapsinstallationen i Österrike. Skulptören och erkända arkitekten Anthony Gormleys nakna kropp tar oss upp till hisnande höjder. Hans verk i Kivik på Österlen talar på inget sätt samma språk som de hundratals utspridda statyerna belägna på olika höjder runt om i de österrikiska bergen.
Gomleys arkitekturbidrag i Skåne skulle jag sörja om jag sett det placerat i Lech. Stark minimalism och betong lämnas hemma på semestern. Istället vinner hans ärrade kroppar min gunst, där föränderligheten mognar, patinan som föds invaggad i skidbacken. Varm koppar mot iskall snö. Sofistikerat och galet på samma gång! Mitt i lugnets perfekta skidåkning, oförberett på höga höjder, ses människans samtida avstamp i naturen. Kontraster och reflektioner uti vidder av snö. Mycket väluttänkt, naket, förvånande!
I Lech är minkpälsar ute, folk vänliga och samtidskonsten på väg fram. Uppstyrt och nyfiket, inte högdraget och svårt! Det är med en förälskelse jag lämnar Lech, energifylld, omhändertagen av alla vänliga och tillmötesgående människor. Drago, drömchauffören, tålmodiga skidguider och så direktorn Axel som på ett magiskt och okonstlat sätt lyckats vinna min vänskap. Då är det bra, riktigt bra!
Missar du Aurelio, så missar du inte bara höginternationell design utan också värmen, den lokala genuiteten och det äkta engagemanget på det fräckaste hotellet i Alperna!
Lech suddar ut fördomar och tar dig in i ett annat sammanhang, internationalitet. Lech respekterar individers anonymitet. Vore det inte för personalen här så skulle de ryska investerarna få det mycket svårare att bli så snabbt accepterade, vinna superior-priser och skicka hem mig med en knut i magen. Det är när jag vrider om nyckeln i dörren det riktigt tar fart! Hemlängtan, hemlängtan till ett annat land, ett hotell, en skidbacke..
Mina favoriter:
* Rote Wand i Zug, ordet ”gemütlich” måste ha myntats här! Romantiskt, avslappnat. Här varvas enkel fondue med fina auktionsviner. Det lilla rummet har endast fem bord och smickrande avslappnade servitörer.
* After Ski spikar du på Schneggarei, ”Snickeriet” med Lechs bästa pizza. Trendigt med omålade furudetaljer av kohudar, block av sten. Placerat centralt i backen för den som inte fastnat på der Balmbar (Palmbaren) högre upp i skidsystemet. Där ses Lechs yngste bartender jobba, i österrikes skönaste kavaj.. Nytappning av den klassiska Schneider jackan i en öppen bar mot pulshöjande electro- och loungemusik. Hans säkerhet är precis, just som de hemtama lokala glidarna i sina solblekta 80-tals jackor, supersäkra skibums och de perfekt nyshoppade hemmafruarna. Njutningen här är den underförstådda gemenskapen, njutningen av att välja att stanna upp, blunda och njuta av solen i en hängande bergsbar.
* Att orientera sig ibland fyrstjärniga hotell i Lech kan vara knepigt, skippa därför mängderna av dessa! Många femstjärniga lyxhotell har sina restauranger och barer öppna med humana priser. Det är här du vill vara! Condé Nast-hotlistade boutiquehotellet Aurelio is it! Topdesign med en direktor som gör det minst lika svårt att lämna, han blir din nye bäste vän!
* Boka en skidguide via turisbyrån i Lech. Du får ut så mycket mer av en introduktion i systemen. Guiden anpassar sig alltid. Det är en myt att man måste vara grym på skidåkning och älska offpist. Det är en ynnest att slippa hålla i pistkartan och bara hänga på. DO IT.
* Lech lever också på sommaren! Med lama-trekking tar du dig upp på alptopparna med en egen picknick-korg, Hotel Aurelio har även sitt privata SPA öppet vissa tider där du kan njuta av musik under vattnet i specialdesignade pooler, och avsluta din lamaupplevelse i valfri stil!
* Glöm inte att Lech inte bara betyder dyra hotellkostnader, det finns alltid alternativ. Vill du, tar du dig också med lätthet till närbelägna St Anton.
* Är snömöjligheterna goda, åk lite ”off season”, till exempel i mars. Mycket mindre tryck och lokalelegans som förgyller gatorna. Inga liftköer alls!
Läs mer på www.aureliolech.com
Amelie Wrede är skribent, stylist och driver företaget Wrede Consulting.
Artikeln har tidigare publicerats på Austria.info